Gravstenar och vittring

När man går på en kyrkogård och tittar på alla vackra stora och små gravstenar och monument slås man ibland av hur tidens tand har påverkat stenarna. Ibland ser man tecken på att de börjat vittra sönder, ibland ser man moss- eller lavabildning eller missfärgning i största allmänhet.

En brittisk forskare som heter Rob Inkpen har under en lång tid studerat gravstenar och funnit spår av såväl vittring, tillväxt av lavar, urholkning, nedsmutsning och liknande. Det som oftast först har fått stryka på foten är inskriptionerna som stundom hotar att bli oläsliga med tiden. Hans studier har också fått ligga till grund för studier av allmän miljöpåverkan; i närtid såväl som över hundratals år.

Som nära anhörig till en avliden vill man gärna dels hedra personen och dels kunna minnas. En gravsten är därför självklart för dem som stått vederbörande nära; make/maka, barn eller syskon.

Vid valet av gravsten och inskription blir det följaktligen viktigt att gravplatsen känns vacker och högtidlig vid varje besök. Ingen vill uppleva att inskriptionen blir otydlig eller att stenen har förfulats.

Vita stenar har funnit en modell för att ta itu med detta problem. De arbetar med gravstenar som är tillverkade av kompositmaterial med en vikt som ligger på cirka en tredjedel av de traditionella stenarna. Den låga vikten innebär att stenarna kan lyftas ur, slipas och förses med nyskrivna inskriptioner om så behövs. Är det en familjegrav kan inskriptionen kompletteras när det behövs. Viktreduceringen innebär också en minskning av risken för allvarliga olyckor.

En annan fördel är att stenen inte på något sätt behöver underhållas. Det enda som krävs är att man tar bort lös smuts med lite ljummet vatten och en trasa.